De senaste träningspassen har jag haft noll träningslust, noll motivation och bara velat vända, åka hem och lägga mig i soffan med en stor påse med godis, typ. Men jag har tagit mig till gymmet iallafall och utfört de planerade träningspassen. Varför? För att jag vet att jag kommer tacka mig själv efteråt. För att jag älskar att träna, att svettas, att känna hur musklerna svider. Det är jag, helt enkelt, min livsstil och jag älskar det. Jag vet att jag kommer vara "back on track" inom ett par dagar. Just nu behöver jag bara göra och vänta in den där känslan, den där lusten att bara gå in på gymmet och kötta. 

MEN, det kan också vara smart att vila. Det kan vara din kropps sätt att säga ifrån att det är för mycket. Vill du verkligen inte åka och träna, gör det inte. Gör något annat. Träffa vänner och få lite kärlek i vardagen, sådant du annars inte hinner med när du jämt tränar. Gå på en PW istället för att dra till gymmet om du känner att du får mer ut av det än att lyfta vikter trots att din kropp skriker att den inte vill. 
Skillnaden är att jag har hittat mitt kall, jag vet att jag kommer få tillbaka lusten inom kort, och att jag just nu bara måste stå ut. Jag älskar att träna, men motivationen sviter för mig med ibland. Inte ofta, men ibland. Och det är okej! 
Idag ska jag dock inte gå till gymmet för varken cardio eller styrka, nej. Är alldeles för upptagen idag så det får bli en vilodag, men slänger mest troligt in ett bodybalance-pass ikväll. Träna för själen är viktigt också, vet ni! Kram.