viktigt inlägg
Jag har suttit här ett tag, försökt skriva vad som faktiskt pågår i mitt huvud just nu. I den här bloggen vill jag inte visa upp en fasad, ha en påklistrad roll där allt är perfekt. Att jag alltid har sjukt mycket energi, att varenda träningspass är roligt och att jag alltid är glad. För det är inte sanningen, långt ifrån. Ja, det är en stor del av mig, men det finns också dagar då jag bara vill skita i allt. Dagar då jag mår allt annat än bra. Ibland går träningspasset rent åt helvete och det är inte ett dugg kul.
Det finns dagar då jag inte alls vill träna. Då jag faktiskt skiter i det och spenderar kvällen i soffan med godispåsen i högsta hugg. Men vad är felet med det? Vill jag äta godis, jamen då tusan gör jag det!
Jag tror det är viktigt att vi som hälsobloggare (eller bloggare öht) belyser att jo, vi har också dåliga dagar, vi är inga duracellkaniner även om det ofta framställs som så. Det här med psykisk hälsa är viktigt.
Det finns dagar då jag inte alls vill träna. Då jag faktiskt skiter i det och spenderar kvällen i soffan med godispåsen i högsta hugg. Men vad är felet med det? Vill jag äta godis, jamen då tusan gör jag det!
Jag tror det är viktigt att vi som hälsobloggare (eller bloggare öht) belyser att jo, vi har också dåliga dagar, vi är inga duracellkaniner även om det ofta framställs som så. Det här med psykisk hälsa är viktigt.
Fast.. nu var det ju inte det jag skulle prata om egentligen. Denna bilden tog jag igår, och bröt totalt ihop efteråt. Varför? För jag hatade det jag såg i spegeln. Hatade min längd, hur min kropp är byggd och det faktum att jag inte längre är pinnsmal. Och om mina lår går ihop, vad gör det? Är jag mindre värd som människa då? Nej, verkligen inte! Och den som tycker det, är inte en person värd att ha i sitt liv.
Min kropp är inte byggd för att ha det där mellanrummet mellan låren, det är bara ren fakta. Det handlar om kroppsbyggnad, inte om hur smal man är.
Igår betedde jag mig som en riktig snorunge. Jag menar, det finns människor som är förlamade, ligger i koma, har en dödsallvarlig sjukdom osv, och så kommer jag här och klagar över hur min kropp ser ut?! Nej, slut på sånt. Oavsett vad vågen visar eller spegel säger, så är jag bra som jag är - och ni också! Vågen visar inte hur mycket energi du har, eller hur bra du mår på insidan respektive utsidan.
Jag är inte van vid sådana dagar som igår längre, därför reagerade jag som jag gjorde. Innan var det min vardag. Varje dag gick jag och drog i "fettet" på magen, grät över hur tjock jag var och mådde allmänt dåligt. Det får mig att inse hur långt jag faktiskt har kommit och att jag aldrig ska tillbaka till anorexin. Min kropp är stark (jooo, Evelina, det ÄR den), jag mår bättre än någonsin (även om jag har en bit kvar) och jag är inte sådär äckligt svag eller destruktiv längre. Jag kan spendera dagarna med att hata min kropp, ångra att jag drabbades av anorexia, gräma mig och titta tillbaka - men varför ska jag göra det? Istället försöker jag att acceptera att det är såhär min kropp är byggd, och att JA, jag utvecklade en ätstörning som förstört mycket i mitt liv, men jag ska fan inte låta det fortsätta göra det, istället tänker jag låta det stärka mig, för jag har vuxit så himla mycket som person, och genom att sprida min historia kanske hjälpa någon förvirrad och ensam själ därute.
Som en vän sa till mig, "om jag inte är värd att bli älskad pga mina skavanker, då tänker jag vara oälskad".
Min kropp är inte byggd för att ha det där mellanrummet mellan låren, det är bara ren fakta. Det handlar om kroppsbyggnad, inte om hur smal man är.
Igår betedde jag mig som en riktig snorunge. Jag menar, det finns människor som är förlamade, ligger i koma, har en dödsallvarlig sjukdom osv, och så kommer jag här och klagar över hur min kropp ser ut?! Nej, slut på sånt. Oavsett vad vågen visar eller spegel säger, så är jag bra som jag är - och ni också! Vågen visar inte hur mycket energi du har, eller hur bra du mår på insidan respektive utsidan.
Jag är inte van vid sådana dagar som igår längre, därför reagerade jag som jag gjorde. Innan var det min vardag. Varje dag gick jag och drog i "fettet" på magen, grät över hur tjock jag var och mådde allmänt dåligt. Det får mig att inse hur långt jag faktiskt har kommit och att jag aldrig ska tillbaka till anorexin. Min kropp är stark (jooo, Evelina, det ÄR den), jag mår bättre än någonsin (även om jag har en bit kvar) och jag är inte sådär äckligt svag eller destruktiv längre. Jag kan spendera dagarna med att hata min kropp, ångra att jag drabbades av anorexia, gräma mig och titta tillbaka - men varför ska jag göra det? Istället försöker jag att acceptera att det är såhär min kropp är byggd, och att JA, jag utvecklade en ätstörning som förstört mycket i mitt liv, men jag ska fan inte låta det fortsätta göra det, istället tänker jag låta det stärka mig, för jag har vuxit så himla mycket som person, och genom att sprida min historia kanske hjälpa någon förvirrad och ensam själ därute.
Som en vän sa till mig, "om jag inte är värd att bli älskad pga mina skavanker, då tänker jag vara oälskad".