Naken
Jag fick aldrig ordentlig hjälp för min ätstörning. Det var mer fokus på att få mig att börja äta och gå upp i vikt, och sedan kastades jag in i skolan igen. Jag gick från 0 till 100% över en natt. Det gick bra ett tag, jag fixade det. Men en ätstörning handlar oftast inte om maten eller kroppsideal i sig. Det är egentligen bara ett symptom på något helt annat, bakomliggande, iallafall för mig. Så sakta men säkert bröts jag ner i psyket.
Jag blev lättirriterad, började sova dåligt igen, och är trött och orkeslös oavsett om jag sover eller inte. Jag kan sova tio timmar eller tre - lika slutkörd ändå. Jag accepterade detta mående och körde på iallafall. Sa till mig själv att skärpa mig, sluta gnälla och fortsätta som vanligt. För inte kunde jag må dåligt igen, jag hade ju just börjat må bra.
Det gör ont i mig att man fortfarande blint tror att en ätstörning sitter i vikten, att bara man går upp i vikt så är allt prima igen. Det funkar inte så, förr eller senare kommer måendet tillbaka då man inte fått verktygen att jobba med det egentliga problemet.
Vad som gör ännu ondare är att jag känner mig så brutalt sviken av skolan. Min mentor och skolsköterska är de som vetat om mina problem och hjälpt mig igenom allt som har med skolan att göra. Men sen jag nådde normalvikt och kom tillbaka på heltid har de struntat i mig. Jag skulle säga att det var då jag behövde dem som mest. För att gå från noll till hundra är tufft! Det skulle vem som helst tycka.
Nästa vecka ska jag till min läkare och försöka få bukt på problemen. Jag ska kämpa för mina rättigheter och se till att få ordentlig hjälp denna gången. Verkligen få fram att en ätstörning så fan heller sitter i vikten.
Så hörni, om ni mår dåligt, förminska inte problemen. Se till att få hjälp med en gång, oavsett vad det gäller! Våga ta hjälp av andra även om det är jobbigt.
Du mår kanske dåligt över något som du först kontrollerade via maten, och nu via träningen?
Stackaren!! Kämpa på! Du är så ducktig! Du kann klara det, jag vet, alla vet och de är många som tror på dig finis! :) puss o kram från Österrike Klara (@trishapeness)
Hej! Väldigt starkt av dig att dela med dig och sprida uppmärksamhet om psykisk ohälsa. Jag har inga erfarenheter av ätstörningar men däremot av psykisk ohälsa och låg självkänsla. Jag har ingen aning om det kan hjälpa dig men någonting som hjälpte mej en bit på vägen var olika böcker så som Kay Pollaks bok Att välja glädje, och Mia Törnbloms bok självkänsla nu! Dessa rekommenderar jag starkt :) dom är en liten push i vardagen! Hoppas verkligen att problemen lämnar och att du mår bra snart igen! :)
Stark av dig att skriva hur du mår även här. Följt dig länge och håller tummarna för att de lyssnar på dig. Tyvärr så brukar det ta ett tag innan man träffar rätt personer. Hoppas du slipper det och träffar rätt på en gång. Kramar!
Gud va bra skrivet och att du öppnar dig här! Har i princip samma känslor som du har, när vikten är bra tänker alla att man är frisk men så mycket finns kvar i tankarna! En av anledningrna till att jag läser din blogg är just inlägg som dessa!
Hej!
Så sjukt tråkigt att du mår dåligt igen :( Jag hoppas verkligen att du vågar be om hjälp, för om du går runt och beter dig som om allt är tip-top kommer folk inte kunna vara telepatiska och fatta precis vad som händer.
Sedan skulle jag också vilja göra dig uppmärksam på att folk på bloggen HAR varit oroliga. Oroliga kring din hetsiga livsstil i superhögt tempo, och att du gått från ett kontrollbeteende till något annat. Men du har bara blivit arg och sagt att du absolut inte är sjuk, och då är det klart att folk till slut slutar fråga, slutar påpeka det. Jag vill bara att du ska tänka på att folk faktiskt bryr sig, men om man stöter ifrån sig hela tiden tröttnar folk.
Med det sagt, hoppas du verkligen hittar inre lugn och ro!
Åh, vad jag känner igen mig! Det du skrivit skulle kunnat vara skrivet av mig.
Jag blir glad över att du vågar begära hjälp. Håll fast vid det och kämpa för dina rättigheter! Du har rätt att få exakt den hjälp du känner att du behöver.
Jag kommenterar bara kort nu men om du känner att du vill prata, utbyta erfarenheter eller vad som helst så finns jag här. Jag har själv kämpat mig igenom flera år med anorexia, destruktiva beteenden, kampen att åter ta del i en normal vardag och våga släppa taget. Kram på dig!
Hej! Länge sen vi pratade. Men riktigt starkt av dig, förstår precis vad du menar. Har själv mått otroligt dåligt de senaste månaderna. När jag kom upp till normalvikt så blev jag "utslängd" från scä trots att jag skulle få gå till psykolog en gång i veckan för att reda ut vad som stod bakom kontrollen av maten. Nu har jag äntligen fått en remiss till en psykolog och ska dit imorgon. Ska bli så himla skönt då jag hamnar i depressions perioder då jag bara gråter och inte har lust till nått. Hoppas att det löser sig för dig! Kramar
Ì
Kolla gärna din mail!
Starkt av dig att erkänna att allt inte alltid är så bra som det verkar! Men det första man måste göra i en sån här situation är ju just att erkänna att man har problem, oavsett vilket slags problem det är. Du tar ett steg i rätt riktning när du erkänner för dig själv att det är något som inte stämmer. Jag led själv av ortorexi för 4-5 år sedan (är idag 21) och till en början förnekade jag att jag skulle ha problem. Mitt problem var dock också psykisk ohälsa med låg självkänsla osv. Jag fick prata med en psykolog (som inte var nån slags specialist på ätstörningar utan mer på det här med självkänslan). Detta gjorde jag i drygt ett halvår och det gav mig absolut noll, jag hatade att åka dit. Det kändes som att vi alltid började om från början varje gång jag kom dit. Så jag slutade med mötena med min psykolog. Några månader senare gav jag mig helt enkelt fan på att bli frisk och få tillbaka min mens. Det gick verkligen inte över en natt, men visst jag gick upp i vikt och fick tillbaka min mens drygt ett år senare. Jag kände mig fortfarande inte helt frisk dock, hjärnspökena om "den onyttiga maten" och träningen fanns jämt med mig. Och den dåliga självkänslan och osäkerheten på mig själv likaså. Så att bara för jag hade fått min mens såg ju mina föräldrar mig som frisk men de tänkte inte så mycket på det psykiska. Det var först nu, för drygt ett år sedan, som jag kunde se mig som helt 100% frisk. Mycket berodde på att jag helt enkelt tröttnat på att vara "den osäkra, blyga smala tjejen" i alla umgängeskretsar. Men mycket berodde också på att jag äntligen vågade erkänna för min nuvarande sambo att jag faktiskt hade problem, och han sa att han ville hjälpa mig och stötta mig. Så att när det än var motigt att äta något onyttigt, eller att ta en vilodag från träningen och ångesten kom krypande, så höll han bara om mig och sa att jag skulle lugna ner mig och att det inte skulle hända något hemskt bara för att jag gjorde något som gick emot "mina principer". Så han har varit ett enormt stöd. Sen tror jag även att det hjälpte att börja styrketräna istället för att springa och gå på en massa pass hela tiden. Jag märkte att jag behövde äta så mycket mer för att orka träna överhuvudtaget. Så att det var bara att acceptera för mig.
Så om du vill ha stöd eller tips på "hemgjorda självhjälps-övningar" så skicka ett mejl eller så. Jag vet hur extremt jobbigt det är att må psykiskt dåligt när ingen annan förstår hur det är. Men det är så mycket värt att ta tag i det och bli av med det en gång för alla, för nu mår jag bättre än någonsin, både fysiskt och psykiskt. Men att gå till en läkare är nog fel väg att gå, man ska direkt till en psykolog med sina hjärnspöken. Dock så funkar det ju inte för alla men annars är det bättre att vända sig till en nära vän/familjemedlem/pojk- eller flickvän som man har förtroende för. Det viktigaste är att prata om det, så ofta som möjligt och varje gång "dåliga tankar" dyker upp.
Jag hoppas verkligen allt löser sig för dig. Ta hand om dig!
"jag har lyckats hålla fasaden uppe" nja, jag har länge anat och varit sjukt övertygad om att du inte är 100% frisk medan jag inte sagt något för att jag läst dina arga svar till folk som frågat, hur du blivit irriterad för att bli ifrågasatt för din ätstörning. men jag har alltid varit så övertygad om att du, fina, lilla du, inte riktigt är frisk och fri. och så läser jag det här.. blir så ledsen över att mina aningar stämmer, uppriktigt sagt.
du är så fin och smart och duktig, du behöver inte visa dig stark, du behöver inte göra alla måsten, du behöver inte stressa och pressa och vara alla till lags, både skola, träning, jobb och socialt umgänge. thats crazy!! skolan verkar idiotisk som gör så mot dig, vet själv vilket helvete det var att klara av det.
ta hand om dig fina du. hoppas inte du tolkade mig negativt nu, är alltid rädd för att du ska göra det, men menar bara väl. du är bra som du är och välmående eller psykisk ohälsa sitter aldrig i vikten, därav namnet PSYKISK. inget fysiskt what so ever. hoppas du får den hjälp du behöver och förtjänar! finns här iallafall. styrkekramar. <3
Hej Evelina,
Himla bra skrivet måste jag säga!!
Du har så rätt, en ätstörning är så mkt mer än en siffra på vågen.
Jag har själv haft ett skevt förhållningssätt till mat i 13år men har aldrig sökt hjälp för det, förrän nu. Var hos en läkare på vårdcentralen och eftersom jag för tillfället inte är underviktig kändes det inte som att han tog mig på allvar. Han sa "ja det finns ju personer som mår väldigt dåligt o är mkt underviktiga, du är ju iaf normalviktig". Ja so what liksom, jag kan väl må dåligt iaf! Men som det lät på honom måste man visst va anorektisk för att få hjälp någorlunda snabbt. Det är så synd att allmänläkare inte är mer insatta o förstående med att en äs INTE sitter i vikten utan är en psykisk sjukdom där maten bara är ett uttryckssätt, ett sätt att ha kontroll över något.
Hoppas du får hjälp snart, kämpa på! :)
Kram, Helena