Jag har suttit och stirrat på datorn hur länge som helst nu. Funderat på vad jag ska skriva. Vill skriva peppande, inspirerande. Men just nu kan jag inte. Mitt mående pendlar så himla mycket just nu. I ett par dagar har jag mått bra - skrattat, levt och inte tänkt så mycket. Till och med kunnat stå framför en spegel, helt naken, och faktiskt gillat min kropp. Visst, inte så att jag tänkt "DAMN, smokin' hot!" eller så, men åtminstone kunnat acceptera det jag såg. Och spegeln jag tittade i är placerad framför ett sådant osmickrande ljus, ni vet? Där man ser minsta lilla skavank. Där stod jag, som flera år hatat mig själv och min kropp så innerligt, och tyckte trots allt att jag såg okej ut. Det är ett jäkla stort framsteg för mig. 

Men trots det hittar jag mig stirrandes in i väggen. Gråtfärdig. Slutkörd. Då och då undrar jag hur mitt liv hade varit om jag inte hade drabbats av en ätstörning. Vart jag hade varit idag. Vem jag hade varit. 
Ibland slås jag av tanken, att tänk om jag inte blir friskare än såhär. Tänk om jag aldrig blir fri? Det skrämmer mig. Ovissheten. Känslan av att allt är hopplöst. Att jag kämpar i onödan. 
Jag är rädd för framtiden. Rädd för att släppa in folk. Men mest av allt är jag nog rädd för att känna. Det är lättare att inte känna alls, att bara stänga av. Som jag så länge gjort. 

Så nej, jag tänker inte ljuga och säga att allt är bra. Det är det inte. Idag är jag inte på topp, men det är okej, för jag vet att det bara är en dålig dag, inte ett dåligt liv. Jag vet att det bara är dumma tankar som säger att jag aldrig kommer bli frisk. För det kommer jag, och jag tänker aldrig ge upp. Jag ska ta tillbaka det som är mitt. Det är okej att känna. Det är en del av processen mot friheten.

Så idag säger jag ingenting mer än det här. Det är okej. Jag, och ni, är bra som vi är. Vi kommer må bra tillslut. Kanske inte idag, kanske inte imorgon eller ens nästa år, men en dag kommer det bli bra.